Min veckoblogg är tillbaka. Och min första essä handlar om efterdyningarna på eLife, den vetenskapliga tidskriften. För två år sedan avskedades Michael Eisen från sitt jobb som chefredaktör efter att ha retweetat en satirisk artikel (från The Onion) om kriget i Gaza. Förutom... Det är egentligen inte därför han blev avskedad. Spänningarna hade redan börjat växa mellan eLifes ledningsteam och dess redaktörer och läsare. Tidskriften hade ägnat år åt att reformera vetenskaplig publicering, och många var upprörda över det. För det första krävde eLife att författare publicerade preprints innan de skickade in till tidskriften. Sedan tog de helt bort beslut om att acceptera och avvisa. Men Eisen fann i allt högre grad att dessa policyer stod i konflikt med normerna i det vetenskapliga samfundet han försökte reformera. Så när Eisen skickade ut sin tweet hade styrelsen en ursäkt för att göra sig av med honom. Det här är den historien. Jag hoppas att du läser den. P.S. Den här historien handlar faktiskt inte om eLife eller Eisen eller hans avskedande eller yttrandefrihet eller något annat. Det handlar om vad som händer med dem som försöker förändra vetenskapens incitamentsstrukturer. eLife är bara en tidskrift — en dagbok med tusentals — i ett hav av andra tidskrifter. Dess uppgång, fall och fortsatta existens är godtycklig, liksom så mycket annat i vårt sätt att bedriva vetenskap. Blogg: