Ett politiskt problem jag ser är följande. Människor antar en ideologi och ett partibaserat fordon för den, vilket oundvikligen sviker dem. Rasande och agerande som förkastade älskare går de till andra sidan med hämnd i sikte. Trots nya besvikelser håller de fast vid det nya partiet av trots för sveket mot deras gamla känslor, även efter att korruptionen blivit uppenbar och obestridlig. Det blir ett rundspel där man söker någon institutionaliserad lösning på ett helt legitimt klagomål. Det är väldigt sent i livet innan folk är villiga att omfamna den fruktansvärda sanningen att allt är en bluff. Folk motsätter sig denna slutsats eftersom det känns som nihilism, medan det kanske alltid varit den realistiska bedömningen.